I föregående kapitel sa jag att Anna och Anders lever som vilket par som helst, med allt vad det innebär i vardagens bekymmer och problem. Javisst! Och så skilde dom sig! Skilsmässan var inte helt lätt, då Anna inte ville skiljas. Mamma Anneli förde pedagogiska samtal om människor i Annas närhet som skilt sig och ändå är vänner. 

Julen 2004 bodde Anna alldeles själv i deras halvmöblerad 4:a och var mycket deprimerad, varför mamma Anneli besökte henne varje dag innan hon fick en ny lägenhet i anslutning till samma gruppbostad som tidigare. Efter ca ett år tog Anna av sig vigselringen, vilket man får tolka som ett tecken att hon äntligen accepterat situationen.

Vid mina besök låg Anna mest på soffan och deppade.

Ett ansträngt leende. Det var lättare att rynka pannan än att dra på munnen!

Anna deppar. Inte ens köttbullarna på mackan ligger kvar!

Anders: Det är synd om mej.
Christer: Ja, men det är synd om Anna också.
Anders: Nää...

Anders: Jag har skaffat ny tjej.
Christer: Anna kanske skaffar ny kille, hon också.
Anders: Nää, hon har ju mej!

Innan skilsmässan verkställdes, levde dom ganska uppgivet i slutet av sitt förhållande men det var alltid ett litet lyft då jag besökte dom på lördagarna.

En dag hade Anders kommit på att Christer rimmar på isterband, varför dom började kalla mig för Christer-Isterband. Anna fick namnet Anna-Pyttipanna, och när jag frågade vad Anders kan rimma på för maträtt, svarade han: Vitlök! Varje gång jag sedan sa Anders-Vitlök skrattade båda mycket hjärtligt.

Anders Vitlök

Jag vet inte hur dom löste dessa konflikter när dom var själva, men jag hotade alltid med att gå hem vid dessa tillfällen och då blev det lugn och ro igen.

Trots att Anna flaggade med div tillbehör, är dekorationen från bröllopstårtan det enda som finns kvar av äktenskapet!

Efter skilsmässan flyttade Anna och Anders till var sin satellitlägenhet inom samma gruppboende. Eftersom Anna var deprimerad ringde hon till Anders varje dag. Anders i sin tur ringde till mig och beklagade att Anna besvärade honom genom att ringa så mycket.

Efter hand börjar Anna sällskapa med Micke, som också har egen lägenhet inom gruppboendet, men dom flyttar inte ihop. Då Anna och Micke träffades mer om helgerna, var det dags för mig att ge Anna lite svängrum. Följaktligen sa jag till henne att hon måste ringa till mig när hon vill att jag skall komma.

Hon ringde aldrig! Senare fick jag veta att mamma Anneli stängt Annas telefon för utgående samtal, då Anna kunde ringa till Anders resp Micke 10-20 gånger/dag. 

Liksom Anders, visar Micke ett starkt ogillande när Anna och jag tokar oss. D.v.s. när vi tar fram vårt gamla rollspel, och skrattar hjärtligt.

Anna har fått en platspappa nr 2, som i sin tur fått ett barnbarn med en bonuskromosom (DS).

Mamma Anneli säger att det känns som att börja om på nytt! 

Anna visar stolt upp bilder på sin nyvunna vän.

Anna tillsammans med Felicia 2007.

Anna med sitt legoarbete och kompisen Lasse.

Det finns en fortsättning, men den är väldigt sporadisk - inget jag vill publicera på nätet. Jag kan tänka mig skicka en personlig information om du hör av dig.