Maj 2016

Maj 2016

Det är tisdagen den 3 maj. Lilian Meijer, Anita Eriksson och Kristina Nordin samlas utanför Bildahuset och inväntar Lasse Pi för att anträda resan till Lettland. Lasse kommer och vi packar in våra väskor i Bildabussen och åker vägen runt Sandarne, där vi plockar upp Sandra Bergman och fortsätter sedan till Storsjöbagaren för att hämta de 200 korvbröden, som Lasse Andersson så hyggligt sponsrat oss med. Bröden ska förtäras i samband med den obligatoriska picknicken med barnen på Dzelzavas Specialskola, målet för vår resa. I Frihamnen i Stockholm möter vi systrarna Aina och Maria Lind samt Paula Zettergren. Vi reser med färjan Isabelle och det är ett härligt gäng som får en lugn resa över havet.
Onsdag förmiddag lägger vi till i Riga och startar vår skumpande bussresa in i landet. I Skriveri stannar vi för en välbehövlig bensträckare och kaffepaus. Anita köper en flaska björksaft av en kvinna, som har sitt stånd uppsatt vid vägkanten. Lasse gör en bedrift som ensam man med sju kvinnor, som alla tycker om att prata. Ibland slår han dövörat till men fraktar oss med stor säkerhet och elegans genom hela resan. Tack Lasse! Och tack Bilda för all hjälp!	Lasse, vår tålmodige chaufför.
Hotellet i Madona, där vi bott så många gånger förr, är renoverat och jättefint och framför allt billigt! Vi betalar 45 euro för två nätter med frukost.
Efter incheckning bär det av till Specialskolan i Dzelzava. Rektor Anita Dadze med några lärare och elever möter och dekorerar oss med band i de lettiska färgerna, vinrött och vitt. Ett kaffebord med allehanda godsaker är uppdukat och vi börjar vårt tårt- och bakelseätande. Att tacka nej är inte att tänka på.
Därefter packar vi in oss i bussen igen tillsammans med läraren Ilona, som ledsagar oss ett par mil för att besöka flickan Krista. Om möjligt är vägarna än skumpigare, men vi vänjer oss snart. Krista är gravt handikappad och får hemundervisning två gånger i veckan. Kristas mamma och mormor möter oss utanför det lilla vita stenhuset, där de bor. Det blir ett känslosamt möte. Dessa kvinnor har en tuff tillvaro. De tar själva hand om Krista. Här finns ingen avlastning eller något vårdnadsbidrag. Krista har en liten pension, men vi förstår att livet är hårt för de båda kvinnorna. Krista sitter i en fin rullstol och låter sig inte bekommas av vårt besök. Hon är fint klädd, har pippilotter och hårspännen. Krista är 15 år men ser yngre ut. Hon ser nöjd ut och har det bra. Två gånger i veckan kommer Ilona hem till Krista och ger henne träning. Vi frågar vad de gör och svaret blir att det mestadels handlar om beröring med fingerramsor och enklare kroppslekar. Vi dricker kaffe och äter tårtan vi haft med samt naturligtvis en massa andra godsaker. Kristas mormor och mamma överlämnar slutligen en påse godis samt hemstickade sockor eller vantar till var och en av oss. Vi avslutar besöket med en tur i den stora trädgården där familjen odlar för det egna husbehovet. Vi kramar om varandra och avskedet blir minst lika känslosamt som mötet.	Krista
Vi skjutsar hem Sandra, som har sitt föräldrahem i Dzelzava och Ilona, som bor i närheten. Åker tillbaka de 2 milen till Madona, där vi intar hotellet. Men innan vi tillåter oss att äntra de inbjudande sängarna gör vi tillsammans med Sandra, som återvänder från Dzelzava, en shoppingtur i stadens moderna livsmedelscentrum. Här köper vi korv, senap, ketchup, kex och marshmallows för morgondagens picknick. Vi har så mycket tårtsmak i munnen att vi helt enkelt måste in på en Statoilmack och glufsa i oss varsin varm korv. Sedan får vi äntligen inta våra sängar. Efter att natten innan ha sovit på färjan i smala britsar med minimala kuddar ger denna natt en äkta törnrosasömn.	De korvarna vill vi ha!
Torsdag. Frukost på hotellet och det bär av till Dzelzava och skolan. Vi har så gott om tid att vi hinner besöka Baron Wulfs jaktslott, som ligger i närheten. Anita guidar. Så åker vi till skolan, dit Sandra också har tagit sig. Tack och lov för det. Utan henne skulle vi inte klara oss alls. Hon är en ovärderlig tolk. Man kommer inte så långt med orden TACK, BRA, VARSÅGOD och HEJ! Här vankas pannkakor med dill, gurkstavar, gräslök och gräddig keso. Gott! Ingen tårta!	Sandra och Aina njuter av pannkaka.
Vi guidas runt i skolbyggnaden. Anita, Lasse, Lilian och Sandra, som varit här förr häpnar över de förbättringar som gjorts sen sist. Nya dörrar, fönster och golv och överallt sprakar det av färger. Vi blir glada. Barnen har gjort en utställning av slöjdalster som vi beundrar. Vi tittar på elevhem och skolsalar. Allt är fräscht och fint. Här har verkligen hänt mycket!	Här får de små sitta när de fyller år.
Efter rundvandringen samlas vi i lärarrummet och vi delas in i grupper om två och två. Vi ska vara med på några lektioner. Kristina och Anita hamnar i en andraklass om fyra pojkar. Här ska tillverkas snödroppar av piprensare. Anita sätter sig bredvid Arturs, en pojke i rullstol och förälskelsen är omedelbar och ömsesidig. Kanske mycket beroende på att Arturs påminner jättemycket om Micke, Anitas son. Kristinas bänkkamrat är en av sju bröder och glad över att få hjälpa Kristina. Efter lektionen är det lunchdags. Kristina får hjälp med tillverkning av snödroppe.	Arturs vann Anitas hjärta.
Vi äter med barnen i matsalen. Eleverna sitter tätt, tätt på små pallar. Här råder disciplin. Ingen får gå ifrån bordet förrän alla ätit upp. Ett par lärare övervakar ordningen. Vi äter panerat kött, sås, potatis och en god rödbetssallad. Till efterrätt får vi saftsås och en alldeles för stor chokladmoussekaka. Vi samlas efter lunch i den stora gymnastiksalen som även fungerar som samlingslokal. Där ska barnen uppträda för oss och det blir sång, musik och dans i grupp eller enskilt. Det hela avslutas med att några pojkar i övre tonåren visar upp sina akrobatkonster. Ett program de tränat in själva efter förebild från internet. De är så duktiga. Riktiga atleter.
Efter föreställningen tar läraren Aria över och blir vår ciceron under ett par timmar. Vi kliver åter in i bussen och beger oss iväg på gropiga grusvägar. Sitter man längst bak i bussen ska man inte ha anlag för åksjuka! Målet för vår utflykt ligger långt ute på landsbygden. Här träffar vi den sjuttioårige före detta kommunchefen Vilnis Stratins, filosof, stenälskare, men framför allt; samlare . Det blir en intressant stund, där vi vandrar runt bland märkliga stenar, som enligt Vilnis ger oss positiv energi. Med vårt digra program behöver vi den kraften. Vi går in i ett vackert trähus och de av oss som sett Lennart Plahns alster häpnar. Stugan är fylld av ”gubbar” och figurer gjorda av rot och trä. Vilnis torde vara en själsfrände till ljusnesonen Lennart Plahn, vars konstverk tycks ha flyttat till en stuga i Lettland. Minst sagt häpnadsväckande. Kristina samlar energi	Lettisk "Plahngubbe". Klicka på bilden för att komma till Lennart Plahns hemsida! Fascinerande, tycker Maria.
I den intilliggande ladan har Vilnis samlat muggar och koppar från över sjuttio länder. Allt prydlig uppradat på hyllor. Stolt visar han upp en svensk mugg med en bild av vår kung. Ett annat rum dignar av gamla bruksföremål, husgeråd, gjutjärnstrykjärn, samovarer och mycket annat. Vi avslutar med ett besök i en hemslöjdsaffär som drivs av konstnärer från orten.
På eftermiddagen är det hög tid för sedvanlig picknick. Vi återvänder till skolan, där grillarna är tända och våra korvar med bröd ligger snyggt upplagt på uteborden. Solen gassar. Sommaren har kommit. Barnen väntar på oss. De är fint klädda och det känns att det är fest. Anita säger några ord och vi överräcker ett par kubbspel och några frisbees. Vi lägger märke till hur de äldre barnen hjälper de yngre. Som sagt disciplin.
När vi än en gång ätit oss mätta är det dags för lek. Vi introduceras i en lettländsk ringlek och skratten skallar över gården. Alla är med. Nytt för oss är att det nu även finns förskolebarn på skolan. Det är rörande att se hur de större barnen tar väl hand om de små. Kubbspelet packas upp och Sandra förklarar reglerna. Snart hejas det vilt och barnen ser verkligen ut att ha roligt.
Det är vår sista kväll i Lettland. Den avslutar vi i Anitas och Ivars sommarhus. Här serveras en buffé som är så vackert upplagd att man nästan inte vill röra något. Och det är gott! Vi äter och njuter av sommarkvällen, musiklärarens gitarrspel och våra vänners vackra sånger. Flera av sångerna slår an strängar hos oss som får våra ögon tåras.
Några badar bastu och kastar sig sedan i det tiogradiga vattnet. Av oss står Lilian, Paula och Lasse för den bedriften. Lasse måste ju inviga sina Hawaiibadbyxor, som han köpt i Madona. Så serveras kaffe med, just det – tårta! Vi mumsar i oss utan en tanke på kalorier. Alla är trötta och det är dags att ta adjö. Det blir många kramar och väldigt känsloladdat. Vi skiljs från våra vänner med löften om att snart ses igen. Kanske hos oss i Söderhamn.

Vi som reste: Anita, Sandra, Lasse Pi, Kristina, Aina, Lilian, Paula och Maria.

Hand i Hand
BG: 479 - 4988
Tfn: 070 2964666