Vi kliver upp mitt i natten. Lasse Pi ringer på dörren prick klockan fyra. Vi packar in Annas och mina saker i FS:s minibuss. Det är gott om plats. Den stora spånsugen lastade Lasse redan igår. Vi hämtar Anders och Ulla. Ulla har slagit in videoapparaten i fint papper och knutit ett vackert snöre runt om. Det blir en bra present till barnhemmet. Teta står redo och nu är det bara Ulla B och Sandra som ska hämtas ute i Östanbo. Som beräknat kommer vi i väg halv fem.Nu börjar vår resa. En resa som inte är så lång geografiskt sett men en resa som på något vis sträcker sig tillbaka i tiden.

Vi åker till Lettland.

I Tallskogen rastar vi och kommer så småningom fram till Kapellskär. Så är vi ombord på färjan. Solen strålar från en klarblå himmel. Vattnet är blankt. Vi lägger beslag på åtta vilstolar som vi har som bas under den 10 timmar långa resan över Östersjön. M/S KRISTINA BALTICA är inte stor, men här finns både Tax Free, en bar, ett café och en restaurang. En tremannaorkester underhåller. Överfarten är lugn och solen brinner i våra ansikten.  Vi slumrar i vilstolarna, fikar, äter och tycker att det inte alls är så tröttsamt att åka dagtid. 20.00 anländer vi till Paldiski. Den estländska tullen är nitisk och knarkhundarna har tydligen fått upp flera spår. Många bilar gås igenom. Eftersom man inte får åka iland med mer än fem passagerare får Teta, Ulla Bäckström och Sandra vänta på ett ställe medan vi andra sitter kvar i bussen. Väntan blir lång. Först vid tio-snåret kommer vi iväg och färden går mot Ainazi, den första staden strax innanför lettiska gränsen. Hit anländer vi klockan ett på natten, rejält mörbultade efter en lång resa på grusiga och guppiga vägar. Sandras syster Visma möter vid gränsen. Motellet som är snyggt, rent och modernt uppväger mer än väl den besvärliga resan. Te och piroger och sedan bums i säng.

Jag är morgonpigg och förväntansfull. Duschar och tar en liten promenad. En efter en dyker mina medresenärer upp. Vi äter frukost i världens minsta frukostmatsal. Lasse och jag har städat i bussen, tankat och tvättat bilrutor.

Sjukhuset ligger centralt i byn. Att det kallas sjukhus har jag lite svårt att förstå. Jag har många gånger undrat var de gravt handikappade barnen finns. Kommer jag att få svar på min fråga nu? Vi stannar vid ett stort och nergånget hus med galler för fönstren. På trappan står doktor Ilona. Hon är någonstans mellan 35 och 40 år, iklädd kortkort kjol, glänsande strumpor och mycket högklackade skor. Över kläderna bär hon en lika kortkort läkarrock. Hon berättar att hon är ensamstående med en 16-årig son. Att hon har bil, en månadslön på ca. 3000 kronor och att hon har ständig jour. I sitt sällskap har hon en äldre, delvis tandlös kvinna med snälla ögon. Kvinnan har arbetat 42 år på institutionen. När vi har hälsat förs vi in i de mörka korridorerna där korkmattorna är lagade otaliga gånger och väggarna i ett skriande behov av målning. Det första man lägger märke till är kisslukten som genomsyrar hela huset. Ilona tar oss till en samlingssal med rader av stolar och ett piano längs ena långväggen. Hon berättar och Sandra tolkar.

På institutionen bor idag 82 barn med grava utvecklingsstörningar. Två tredjedelar är pojkar. Här arbetar ca. 50 personer. Ekonomi är hårt ansträngd. Staten betalar ungefär fem Lat (80:-) per barn och dag. Pengar som ska räcka till ALLT. Och då menar jag allt, lärarnas löner, mat, kläder, uppvärmning, underhåll och inte minst mediciner som är en stor post. För en tid sedan rasade en del av taket i köket in. Då först gick staten in och reparerade den delen. 500 barn från hela Lettland står i kö för att komma hit, men "sjukhuset" har inga möjligheter att ta emot fler. Någon undervisning i egentlig mening finns inte. Ett av barnen, en pojke går i normalskolan i Ainazi. På vår fråga vilka diagnoser barnen har, svarar Ilona epilepsi och barnscitzofreni. Många av barnen har ett stort behov av lugnande mediciner. Särskilt tydligt blir det på vintern då barnen inte kan vistas utomhus.

Vi blir bjudna på kaffe, kakor och karameller i ett rum där det även finns en sorts hage fylld med bollar i olika färger. Så blir det rundvandring i huset och vi blir förvånade över ett modernt badrum där man till och med har installerat ett bubbelbadkar. Överallt är det låst. Ilona skramlar med en stor nyckelknippa. Hon berättar att hon varit i Sverige och blivit inspirerad över vårt sätt att behandla utvecklingsstörda. Viljan är nog så god och kärleken till barnen finns, men det är bristen på resurser som gör att dessa barn lever ett så begränsat liv.

  I parken har man byggt upp några vindskydd som ser ut som stora marknadstält i trä. Här håller flera av barnen till. Vi gör en omväg runt ett av vindskydden eftersom vi inte tillåts gå där. Ilona berättar att där finns en flicka som är mycket aggressiv och som försöker att strypa folk. Många av barnen ser ut att ha autistiska drag. De verkar inte lägga märke till främlingarna. De flesta har fått sina skador genom föräldrarnas alkoholmissbruk eller genom förlossningsskador. Det finns ett behov av rullstolar. Vi ser endast ett barn i rullstol. Jag tänker på barnen i det låsta rummet. Att de skulle må bra av att komma ut i friska luften, men att det naturligtvis är för tungt för personalen att bära ut dom. Lasse och Anders går in i pannrummet som ligger i ett stort hus på gården. Värmepannan eldas med ved och liknar mest ett antikt museiföremål. En pojke kommer springande och ropar något på lettiska till Ilona. Jag frågar Sandra vad han säger. "Min sol, min sol!" Det är vad han kallar Ilona. Svaret gläder mig.

Vi tittar in i tvättstugan där ett par kvinnor i förkläden och stora stövlar tvättar i två gamla tvättmaskiner, där vattnet läcker som ur ett såll. Hur här ser ut på vintern vågar vi inte tänka på.

I köket håller man på att förbereda maten. Köttfärslimpa och potatis. Potatisen är skalad och jag frågar hur de skalar all denna potatis. Svaret är med kniv. Jag springer ut till bussen och hämtar två av potatisskalarna som jag tagit med till "vårt" barnhem i Dzelzava. Kökstanterna provar förtjust.

Vi åker vidare mot Madona. Vi stannar och dricker kaffe på en vägkrog. När vi väl kommer fram till Madona checkar vi in på stans enda hotell. Skolan har pressat priset för oss. Det är svårt att förstå att för tre nätter behöver vi bara betala strax under tvåhundra kronor. Vi packar ur våra privata saker och samlas igen för att åka ut till internatskolan i Dzelzava, en resa på ca. 20 kilometer.

Vi är väntade. Barnen har tillverkat färgglada pappersblommor som är nerstuckna i rabatten utanför skolans entré. Anita, Aina, Aria och flera av lärarna på skolan kommer ut på trappan och möter oss. Ungdomarna väntar oss med blommor i händerna. Ur buketterna sticker konstfullt arrangerade pappersfjärilar fram. Det blir ett glatt återseende och många varma och härliga kramar. Och så naturligtvis kaffe och lettiska bakelser. Vi överlämnar våra gåvor, bland annat en videoapparat. Anders som är slöjdlärare får genast kontakt med kollegan Ivars. 

En viktig present som vi har med är spånsugen, som vi hoppas ska förbättra arbetsmiljön för eleverna på slöjden. Under tiden som Anders och Ivars packar upp går vi andra runt och tittar på skolans lokaler. Vi går även upp i sovsalarna och det är underbart att träffa de yngsta barnen som gått och lagt sig. Ieva skriker högt av förtjusning när vi kommer in. Hon är en liten pigg flicka med Dawns Syndrom. I sängen mittemot ligger en lite större flicka som saknar framtänder. Kanske kan vi hjälpa till så att hon får tandvård? Jag blir glad när jag ser en lärare sitta med de mindre barnen och läsa godnatt-sagor.

När vi åker tillbaka till Madona och hotellet är vi mycket trötta, men nöjda

Några timmar på stan. Besök på marknaden. Lasse Pi och jag fixar korv och bröd. Vi är stolta över att klara oss utan tolk och det blir en hel del fniss och uppståndelse i affären när vi handlar 300 stycken korvar. Fyra unga lettiska flickor hjälper oss att packa korven. Grillkol och tändvätska köper vi på macken. Sedan ger vi oss av till skolan för att äta lunch. Den här helgen är det mors dag och barnen har övat in ett program av sånger och dans. Innan föreställningen börjar får jag syn på Ineze som jag känner igen från mitt förra besök. Hon ger mig en teckning och en vas som hon tillverkat av ett glas och silvrigt papper. Hon blir glad över att jag känner igen henne och att jag berättar att jag har foton på henne hemma i Sverige. Så går vi upp i gymnastiksalen, där barnen uppträder för en fullsatt publik. Långt ifrån alla får en sittplats. Många föräldrar har kommit. Men vi förstår att några barn saknar sina. De gråter av besvikelse. Föreställningen tar två timmar och vi njuter av att se skolans ALLA barn uppträda med sång och dans. Med stor fantasi har man sytt dräkter. En klass uppträder i Domus Fotbollsskolas T-shirts. En liten pojke har en svart tröja med texten Strömmingsmaran på. Varje klass visar upp sina färdigheter tillsammans med sina lärare. Rektor Anita måste gå ifrån för att hinna med att mjölka både sin egen och sin mors kor. 

Här finns också en stor vedeldad bastu. Herrarna börjar. Det är den 11 maj och vi badar nakna i en insjö mitt i Lettland. Bastun är det mysigaste jag har varit med om. Vi sitter en lång stund och värmer oss. Blir grundligt piskade med björkriskor av Aria. Därefter fort ner i vattnet. Det är förvånansvärt varmt så här tidigt på sommaren. Så in i bastun igen, där vi blir tillsagda att gnida in oss med grovsalt. Det svider skönt och huden är blossande röd när vi än en gång hoppar i vattnet. Det här speciella bastubadet avslutas med att vi smörjer in oss med honung för att därefter duscha och njuta av en hud som känns babymjuk.

På förmiddagen går några av oss i affärerna i Madona. Det är inte alltid lätt att veta vad som är en affär eftersom här saknas de stora skyltfönster som vi är vana vid. En diskret port i ett hus kan mycket väl leda till en stor affär med ett utbud av en salig blandning av kläder, husgeråd och matvaror. Teta, Ulla och Sandra besöker pastor Gundars i baptistkyrkan och etablerar en värdefull kontakt för framtiden.

Söndag 12/5

Redan klockan nio på morgonen ger vi oss av mot Paldiski och färjan som avgår 21.00. Att vara ute i god tid är ett måste, med tanke på dåliga vägar och eventuella tullkrångel. Vi gör några stopp efter vägen och besöker bland annat en marknad. Men eftersom det är mors dag är det bara ett fåtal stånd öppna. Att göra sig av med de pengar vi har kvar visar sig omöjligt så vi tvingas växla tillbaka till svenska kronor. Vid gränsen möter Sandras syster Visma med dotter. Visma arbetar i tullen och på så vis åker vi gräddfilen ut ur Lettland denna gång. Men i stället är den estniska tullen så mycket mer nitisk. Här upptäcks att datumet har gått ut för vår bilförsäkring. Anders reder upp situationen med charm och 175 kronor.

Estland är en genomfartsträcka och trots en del trassel vid färjan är vi slutligen på väg hem igen.