De har väntat på oss. Resan har tagit mycket längre tid än vi beräknat. Vägarna i Lettland är inte som i Sverige. Tre ungdomar i 16-årsåldern utgör tillsammans med barnhemmets föreståndare Anita Dadze och hennes assistent Aina, välkomstkomittén. De hälsar blygt, bugar eller niger och överlämnar varsin bukett blommor åt oss. Vi säger våra namn och de sina, men jag glömmer i samma ögonblick. Alla är lika nervösa. I en liten improviserad ceremoni överlämnar vi en svensk flagga och Söderhamns Stads standár. Vår röda fullastade buss står parkerad framför ingången till barnhemmet i Dzelzava.

Barnhemmet eller internatskolan, som man föredrar att kalla det, är en ganska stor tegelstensbyggnad beläget 22 kilometer nordost om staden Madona, som i sin tur ligger någonstans i mitten av Lettland.

- Innan vi packar ur ska vi äta, säger Anita Dadze och tar oss genom oändliga, nedslitna korridorer, där spruckna stengolv och brunmålade väggar där puts och färg hänger i flagor skvallrar om enorma renoveringsbehov. Trots att jag är förberedd, drar jag häftigt efter andan, när dörren till matsalen öppnas. Det är alldeles tyst. Kanske är det femtio ögonpar som iakttar oss. Vi säger det enda ord vi kan på lettiska: Svejki. Hej. Om och om igen säger vi "Svejki. Barnen ler och hälsar tillbaka.

Bordet med grön duk och lila syrener i glasvas utgör en skärande kontrast till barnens hemsnickrade masonitskivebord. I långa rader, tätt tillsammans, sitter barnen på låga träbänkar utan ryggstöd. De betraktar oss blygt, men nyfiket. En liten pojke i stort, rött förkläde har kökstjänstgöring och serverar oss förrätt. Rödbetssoppa. Den är mycket god. Efter soppan bjuds vi på panerat fläskkött med potatis och en typisk lettisk sallad. Till maten dricker vi äppelsaft ur muggar. Barnen äter i omgångar. Varken muggar, porslin, aluminiumbestick eller vad det anbelangar matsalen räcker till alla de 155 barn, som finns på barnhemmet.

När vi ätit är det dags att tömma bussen. Vi har utnyttjat varenda kvadratcentimeter och tagit med oss så mycket som det är möjligt i en toyota-buss. Lådor med leksaker, sommarkläder, skor, hygienartiklar, lakan, ett ishockeyspel, ett fotbollsspel och en darttavla bärs in av villiga armar. Pojkar från den högsta klassen trängs med varandra i sin iver att få bära. Skolans chaufför Jaanis och allt-i-allo kör undan bussen och vi följer med rektor Anita på en rundvandring i skolan. Det är kallt och mörkt i de långa korridorerna. Det finns elektricitet, men man släcker noggrant alla lampor efter sig.

Det är sängdags för de yngre barnen och vi tittar in i tvättrummet, ett kakelklätt rum med en lång ränna som mest av allt liknar en urinoar. Här tvättar sig barnen i kallt vatten. Något varmvatten finns inte under sommartid. Allt går lugnt och ordnat till. Nakna fötter springer sedan på kalla stengolv till sovrummen. Det bor fyra barn i varje. Rummen är små och all plats upptas av sängar, som är trasiga med madrasser i uselt skick och lakan som kanske en gång har varit vita. Men allt är välstädat och prydligt. Inte en personlig sak ligger framme. Kanske beror det på att barnen inget äger. Anita Dadze förklarar att det endast finns en tvättmaskin på skolan och att många av barnen kissar på sig. Fönstren är gamla och i så dåligt skick att de inte går att öppna. Vi säger godnatt till två små flickor som krupit ner i sina sängar och fortsätter vår vandring genom korridorerna. Trasiga och rinnande toaletter ligger i en rad, endast åtskilda av masonitskivor. Personlig integritet och privata sfärer existerar inte.

I en hörna hittar vi skolans enda teve. Här sitter barnen på smala träbänkar. De få, som får plats, vill säga. Vi vandrar vidare till skolavdelningen. Klassrummen är små och spartanskt utrustade. Till den svarta tavlan saknas kritor och skolans hela materiallager får plats i en låst skrubb under en trappa. På en hylla ligger en liten bunt papper och några blyertspennor.

Ett av klassrummen är särskilt utrustat för 7 gravt utvecklingsstörda elever. Vi förevisas ett nästan färdiglagt 2000-bitars pusssel. Det är lagt av en pojke, som varken kan läsa eller skriva. Klassrummen liksom övriga utrymmen är kalla, trots att det är ganska varmt utomhus. Här finns även musikrum med ett piano och en synt som de enda instrumenten. Sång och musik är viktiga och självklara inslag i den lettiska kulturen. Efter rundvandringen bjuds vi på kaffe och bakelser. Aldrig har jag sett eller ätit så vackert dekorerade bakverk.

Dagen har varit lång och tröttande. Det är dags att åka in till Madona. Vi ska sova på hotell och komma tillbaka till skolan under morgondagen. Vi vill så gärna göra något tillsammans med barnen och har en idé om att bjuda dem på picnic. Anita Dadze säger att det skulle vara en upplevelse för barnen. Något sådant har de aldrig varit med om. Jaanis skjutsar oss i skolans buss och innan vi checkar in på hotellet åker vi till en speceriaffär och beställer 400 korvar och så många korvbröd som möjligt till nästa dag.

Vi vaknar tidigt, hinner med en promenad genom staden innan Jaanis hämtar oss vid 11-tiden. De 400 korvarna, ketchupen, senapen och brödet väcker en del uppmärksamhet i affären. Därefter åker vi till bensinstationen, där vi köper tre klotgrillar och lika många påsar med grillkol. På skumpiga vägar bär det av till skolan. Jaanis försvinner för att montera grillarna och förbereda för grillningen. Än en gång blir vi bjudna på lunch i skolans matsal. Den här gången äter vi samma mat som barnen. Helstekt fisk med potatismos. Till efterrätt får vi kesokräm som serveras med saftsås. Mycket gott.

Vi inspekterar de utrymmen som vi inte hann med dagen innan. Vi kommer in i en stor sal som är en kombination av aula och gymnastiksal. Golvet är nyskurat och längs väggarna står färska björklövskvistar lutade. En tillfällig scen avslöjar att här ska bli festligheter. I morgon är det mors dag och alla föräldrar är inbjudna till skolan.

Lukten av grillkol och tändvätska talar om att det är dags för grillning. På vår begäran har alla kartonger märkta med "leksaker" burits ut på gårdsplanen. Förväntansfulla ögon. Regnmolnen som en stund hotade vår fest har dragit förbi och solen värmer skönt. Uppställda klassvis väntar barnen på oss. Hela lärarkåren är samlad. När Anita Dadze presenterar var och en av oss applåderar barnen vilt. Med ens känner vi oss blyga och ovana vid uppmärksamheten. Några vita trädgårdsstolar står uppradade och vi mer eller mindre tvingas sätta oss. Barnen serverar oss saft ur en jättestor mjölkkruka. Alla äter korv och bröd. Det syns att det smakar gott.

Mjukisdjur, leksaker, ishockeyspel, fotbollsspel och darttavla lämnas över till de olika klasserna. Man skulle tro att det skulle uppstå tumult vid en sådan här tillfälle. Inte alls. Lugnt och värdigt tar barnen emot gåvorna och hela tiden hör vi ordet "Paldies". Tack. Vi har lärt oss ett ord till på lettiska. En flicka i tioårsåldern sitter på en rollator en bit från de andra. Uppenbarligen kan hon inte gå. Vi får veta att det är Agnes. Agnes är det enda barnet på skolan som är fysiskt handikappat. Jag ser hur de andra barnen bär henne till en stol och när påsen med Barbiedockor plockas fram ur en kartong hör vi flera barn som ropar: Agnes! Agnes! En flicka tar emot påsen och springer iväg och räcker över dockorna till Agnes. Den synen kommer jag för alltid att bära med mig.

Efter festen tränger vi in oss tillsammans med Anita Dadze, hennes man och dotter samt några lärare i skolans minibuss. På gropiga grusvägar bär det av i nordostlig riktning. Landskapet är ett vidsträckt jordbrukslandskap där man saknar moderna resurser att ta tillvara den goda jorden. Här och där ser vi människor på åkrarna som sår för hand enligt traditionella metoder. Grå hus ligger mjukt inbäddade i lummig försommargrönska. Stora bebodda storkbon är ingen ovanlig syn. En mil innan gränsen till Vitryssland gör vi halt och besöker ett av de finaste hembygdsmuseer vi sett. Vi får en professionellt guidad tur genom smedja, kvarn, bastu, ja, kort sagt alla de gamla hus som förekom i en lettisk by på 1600-talet. Det mesta känner vi igen från vår egen hembygd och kultur och vi inser att vi delar ett förflutet med dessa människor. Turen avslutas i ett gammalt boningshus där vi bjuds på te, kaffe, hembakat bröd, honung och ett helt fantastiskt pålägg som är berett av smör och hampfrö. Grönt och med en frisk, spännande smak.

Vägen tillbaka är lika lång och lika gropig. Åter har det varit en lång dag och vi ser fram emot sängen på hotellrummet. Men så lätt kommer man inte undan den lettiska gästfriheten. Innan vi tillåts återvända till Madona och hotellet bjuds vi på olika lettiska kesosallader och te eller kaffe på en restaurang i en grannkommun. Vi stupar i säng.

Sista dagen. Jaanis hämtar tidigt. Klockan nio har vi ett möte med en kristen församling för att diskutera ett eventuellt framtida samarbete. Pastorn och två av församlingsmedlemmarna, ett gift par tar emot oss med kaffe och tårta. De är uppriktigt intresserade av Sverige, av att få kontakt med någon församling i Söderhamn och av att hjälpa oss att hitta behövande när vi får in saker som kanske inte passar så bra på barnhemmet. Det sista lär inte bli svårt.

Jaanis har tagit med en lista på mediciner med recept och en lista på vilka fröer man skulle vilja ha. Vi åker till apoteket och handlar för ungefär samma summa pengar som rektorn får ut i månadslön. Vi fyller en plastkasse med önskade fröer i fröaffären och innan vi åker till barnhemmet gör vi ett hastigt besök på en plantmarknad, där vi köper 10 rosenbuskar. De ska planteras på barnhemmet till minne av min son, Micke, utan vilken den här resan inte hade blivit av.

Alla föräldrar är inbjudna till barnhemmet för att fira Mors dag. Ett femtiotal pappor och mammor har hörsammat inbjudan och sitter tillsammans med barn och lärare på låga träbänkar i aulan. Det är fullsatt. Festligheterna inleds med att vi ropas fram och presenteras. Alla applåderar och var och en av oss säger några ord. Därefter börjar konserten. Ett fullspäckat program har övats in. Efter en liten stund bryr vi oss inte om att vi inte förstår orden utan vi njuter av sångerna och barnens orädda och professionella framträdande. När konserten är slut kommer Anita Dadze fram till oss och undrar om vi kan ägna några minuter åt Agnes pappa, som gärna vill träffa oss. Agnes är den lilla flickan som inte kan gå. Än en gång har vi anledning att känna tacksamhet över att vi har Sandra med. Sandra är född och uppvuxen i Dzelzava, men bor numera i Söderhamn. Med hennes hjälp har vi rivit språkbarriären och trots att Sandra bara har bott i Sverige ett knappt år fungerar hon som en professionell tolk. Aldrig har Sandra pratat så mycket.

Det blir ett känsligt möte med Agnes pappa. Han berättar att Agnes är hans enda barn, att hon är född med en CP-skada, att hon varit betydligt bättre i sina ben, men att hon efter en misslyckad operation blivit mycket sämre. Han berättar också att Agnes mamma är alkoholist som övergett både Agnes och hennes pappa. Nu vill läkarna operera Agnes igen, men han är rädd. I handen håller han en pappersrulle i vilken Agnes senaste röntgenbilder finns. Han ber oss ta med bilderna till Sverige och låta någon läkare granska dem och ge honom ett utlåtande. Jag som levt med handikapp i nära tjugo år känner en stor samhörighet med denne man som kämpar så för sitt barn. Vi lovar att göra allt vi kan för att hjälpa honom och vi är alla mycket berörda av mötet.

Dagen till ära är det festmat. Vi bänkar oss för sista gången i matsalen och äter samma mat som barnen. Efter lunchen tar vi en promenad tillsammans med delar av lärarkåren och tittar på omgivningarna. Vi besöker en kyrkogård, där en lärare på skolan nyligen begravts. Ett berg av vissna blommor skvallrar om att han var uppskattad. En sista sevärdhet vill man visa oss. Det är ett hundraårigt slott, som uppfördes av en baron Wolf som en gåva hustrun. Slottet är idag en vanlig skola med cirka 600 elever. Guiden, en pensionerad lärare, berättar initierat om det märkliga slottet. Vi klättrar de 117 stegen upp i ett av slottets alla torn och beskådar den vidunderlig utsikten. Liksom "vårt" barnhem är här kallt och den enda uppvärmningen under vintern är stora fyrkantiga kakelugnar som eldas med ved.

Trots att vi bara varit här i två dagar tycker vi att vi varit med om och sett så mycket att det känns som om vi varit här flera veckor. När vi åker ifrån slottet tillbaka till barnhemmet planerar vi att sitta i hotellets vestibul och samla våra intryck denna sista kväll i Lettland. Men än en gång har vi inte räknat med den lettiska gästvänligheten. Alla lärare har samlats i lärarrummet. Trettio personer sitter uppradade längs väggarna och mitt på golvet är ett "smörgåsbord" dukat. En av lärarna har lagt ner stor möda på att förbereda avskedsfesten och nu vidtar presentationer av alla, det sjungs och dansas och vi ställer frågor till varandra och vi pratar och pratar. Aldrig i hela mitt liv har jag varit med om en sådan känslomättad tillställning. Det gråts och skrattas.

När det är dag för oss att bryta upp är det med vemod och glädje vi tar farväl.Det sista vi ser genom bussens fönster är hela lärarkåren, som står på barnhemmets gård och sjunger en avskedssång för oss.
Vi sitter tysta länge.
Jag tänker på Edgars, den 16-årige pojken, som sjöng så vackert på konserten och som inte har en enda släkting.
Jag tänker på Liga, den lilla flickan med Dawns Syndrom och hennes fnissiga kamrat Iewa.
Jag tänker på den lille pojken i smoking.
Jag tänker på Inge och Kristine som gjort så fina teckningar åt oss. På mors dag.

Och jag tänker: Vad hjälper det att gråta?

Ändå gör jag det.

Anita Eriksson