Som f.d. musikpedagog har jag ofta funderat på inlärning. Inte enbart inlärning av musikstycken, utan även inlärning av tal och rytmik. Tillsammans med Anna fick jag möjlighet att pröva mina idéer beträffande en lättare inlärning.

Om man tar den klassiska inlärningen av ett musikstycke, så övar man stycket från början till slut. När man övervunnit den första svåra passagen tar man gärna om stycket från början, enbart för att se om man verkligen övervunnit den svåra passagen. Detta förfaringssätt resulterar att man kan stycket mycket bra från början för att sedan kunna stycket allt sämre och sämre. Man kan säga att färdigheterna ebbar ut alltefter man närmar sig slutet av stycket. Ett slags kunskaps-diminuendo!

Vad händer om man vänder på själva inlärningen och övar styckets sista fyra takter först och sedan styckets sista 8 takter, styckets sista 16 takter och så vidare - att man delar upp stycket i små enheter och lär sig det från slutet? Jo, när man sedan spelar stycket från början förstärks kunskaperna allt efter som man närmar sig slutet. Ett slags kunskaps-crescendo!

För att riktigt testa denna baklängesmetod med kunskaps-crescendo, hittade jag på ett långt nonsensord "ecklesiastikepilektriker" (som var svårt nog för alla att uttala) och prövade detta på Anna.

Jag började alltså från slutet med "ilektriker" (det var lättare att börja på "i" istället för "l") sedan "epi-lektriker", "stik-epi-lektriker". Vid nästa fas blev det problem, varför vi enbart övade "sia-stik" några gånger för att sedan kunna säga "sia-stik-epi-lektriker". Till slut var det bara att lägga till "eckle" så var saken klar! Hon kunde faktiskt säga ecklesiastikepilektriker till allas förvåning! Genom denna inlärningsmetod kunde hon ordet bäst mot slutet - ett slags kunskaps-crescendo!

En helt annan sak som jag upplevde som musiker, var när jag skulle slå två slag mot tre slag inom samma takt, alltså två slag med ena handen och tre slag med andra handen. Denna svåra och ädla konst var enbart slagverkare förunnat att bemästra! "Du skall dela hjärnan i två hälfter och tänka två med ena halvan och tre med andra" var det någon som sa till mig. Svårare än så kunde det faktiskt inte bli!