När man hör en låt man tycker om, kan man inte låta bli att göra egna utsmyckningar.

Av medicinska skäl hade Tusse slutat spela och saknade sina spelkamrater. Med hjälp av en grammofon kunde Tusse spela med vem som helst när andan föll på. Åtminstone med de musikanter som fanns i det privata grammofonarkivet.

Gerry Mulligan är den person som öppnade dörren för Tusse till jazzens värld och Tusse har sedan följt honom genom åren. Ett kort samtal med Mulligan på jazzklubben Birdland i New York 1964, var det enda personliga mötet.

Det var ju alltid viktigt att jämföra sig själv mot andra saxofonister, vad avser tonbildning och tankesätt och speciellt Mulligan som var en av fler mycket utmärkta förebilder.

Så, när andan föll på packade Tusse upp sin saxofon och spelade med alla berömda musiker - och då endast med hjälp an en grammofon. Här ett exempel på en egen utsmyckning tillsammans med Gerry Mulligan i låten "Song for Strayhorn".